Björn, vad säger du om att börja blogga igen?

Känslan överföll mig när jag hängde på Toby's, det lilla cafét i hörnet Egilsgade/ Leifsgade, och drack cappuccino. Känslan att jag ville börja blogga igen.

Nu är det ju så i ropet att sluta blogga p.g.a. nasty comments från folket men jag tycker faktiskt att nasty comments är något vi lyckats undvika ganska bra du och jag här på ourmadexistence. Kanske är det för att vi inte skriver för folket?

Det var dock spännande när du berättade att nån på Arran hade kommenterat bloggen. Det tyckte jag kändes rätt. En man jag haft affärer med den senaste tiden brukade ibland insinuera att han minsann visste att jag hade en hemlig blogg med namnet "Alla dessa renar", (naturligtvis en referens till den här definitivt net addicted herren) en blogg som han menade var fylld av betraktelser över livet för en sameflicka i diasporan.

Den där herrn förstod nog aldrig skillnaden mellan att vara en exotisk sameflicka och att vara en macho/hollaback 2 generation tornedaling som du och jag, med intellektuella intressen och lika portioner snus och spirit. En som mest vill åka bil (och dansa twist med bilen rakt in i snövallarna) runt Luossa med bilen från The line of Beauty och lyssna på Roy Orbison (dam dam dam dam-di-do-aah, ooh, ye-ye-ye-ah), men istället driver runt världen med den konstanta tanken i huvet att WHAT THE HELL? (am i doing?) men också att oj, vad mycket det fanns att se.

Anyways, mina affärer med ovanstående kanske helt enkelt för belevade person avslutades efter en kristihimmelsfärdshelg med alldeles för mycket promenader runt Kungsholmen och kanske lite för mycket snack om ingenting. Jag hoppas visserligen i viss utsträckning på att det kan bli tal om återförening i framtiden, för vissa grejor i livet förstod han sig på alldeles utmärkt och sånt vill jag uppmuntra. Men jag vill samtidigt gärna rycka på axlarna och muttra något om "nog var det det jag trodde"; "int lönar det sig" och annat glättigt. Skylla på kulturerna eller på tråkig hårfärg. Eller helt enkelt det här att inget kul kan ju vara för evigt för då är det inte kul nåmer.

Det har väl inte så mycket att göra med det här att jag känner det kan vara läge att återta den mada existensen, men just det där med Alla dessa renar kanske har vart en anledning att inte blogga? Jag vet inte.
Hursom.
Anledningar till att återta bloggandet:

1- Jag vill skriva sånt här igen
2- jag vill ha lite mer info från kiruna.

2an är ju viktig. En blogg av typen "Alla dessa renar", alt. "Our mad existence" handlar junte bara om att jag ska driva runt och vara irriterad på omvärlden och längta tillbaka till Kirunaberget. Den handlar ju också om att du ska driva runt där och berätta för mig hur det är. Vad en mad existence kan gå ut på. Här och där.


Och så slutligen

3- Don't cry for me Kiru-una. The truth is I never left you. All through my wild days, my mad existence, I kept my promise - don't keep your distance!